Vilsen eller fri?

Nu har jag lämnat församlingen jag tillhört under många år och om jag eventuellt har någon tro kvar på någon sorts Gud så är det i alla fall inte den "frikyrkogud" som jag vuxit upp med. Det hela är ett rätt så stort perspektivbyte - Gud har alltid varit en självklarhet och funnits som någon sorts resonansbotten i livet. Något som skapat stadga och en sorts struktur åt livet.

Någon kanske då undrar - känner jag mig fri nu?

Jag kan känna en frihet i att inte behöva stå bakom tankar som jag egentligen inte har några bra argument för, regler och lärosatser som jag inte alls sympatiserar med. Det är skönt att slippa fundera på hur jag ska kunna tolka bibeln på ett sätt som jag känner att jag kan stå för. Att slippa leta efter perspektiv på frälsningen som känns rimliga.

Samtidigt skapar det naturligtvis en viss vilsenhet att lämna ett sammanhang man har tillhört och identifierat sig med. Det finns ju en trygghet i att vara en del av en grupp med rätt så fasta regler och gemensamma ritualer.

När jag försöker hitta en bild för hur det känns så kommer jag att tänka på en guldfisk som har levt sitt liv i en liten skål och sedan lyckas ta sig ut i havet. Det är en haltande bild och jag menar absolut inte att alla som tror på en Gud är som guldfiskar i en liten skål. Jag förmodar att det för någon annan kan kännas precis tvärt om, det vill säga att man kommer ut i frihetens hav när man bestämmer sig för att bli kristen och gå med i en församling.

För den lilla guldfisken är det naturligtvis skrämmande att hamna i ett ofantligt stort hav som den inte kan se slutet på. Från en rätt så steril miljö till en massa okända växter och skrämmande djur. Det finns en helt annan mångfald men samtidigt en massa nya saker och företeelser att förhålla sig till.

Spännande men också skrämmande, ett stort mått av frihet men risken är att man ibland kan känna sig lite vilsen...

Att lämna sin församling

Efter flera års moget övervägande har jag nu lämnat, eller begärt utträde ur, den församling jag tillhört under rätt så många år. Rent praktiskt innebär det bara att mitt namn stryks ur församlingens matrikel så man kan ju fråga sig vad det är för vits med att göra det. Kan man inte bara stå kvar även om man inte är så aktiv?

För mig handlar det om att vara ärlig mot mig själv men även gentemot ledningen i församlingen och alla medlemmar.

Det är tärande för en själv att vara med i ett sammanhang om man inte längre känner att man kan stå bakom många av de trossatser som är viktiga för majoriteten av församlingen. Jag är väl medveten om att man aldrig kan hitta ett sammanhang där alla tycker och tror likadant, man måste alltid vara beredd att kompromissa. Men någonstans går det en gräns och har man kommit fram till den så tycker jag det ärligaste man kan göra är att erkänna det både för sig själv och det sammanhang man tillhör.

Man behöver naturligtvis inte göra någon stor grej av att man går ur men för mig kändes det viktigt att inte bara slinka ut bakvägen utan att försöka förklara orsaken till varför jag väljer att lämna församlingen.

Jag fick möjlighet att träffa styrelsen och berätta hur jag kände och varför jag ville gå ur och hade även hoppats få säga något och tacka för tiden som varit på församlingsmötet där det skulle meddelas men tyvärr fick jag inte det.

Här är istället en länk för er i församlingen och alla andra som är intresserade av vad jag skulle ha velat säga...

Till styrelsen och medlemmarna i församlingen

Det är med blandade känslor som jag nu för första gången på 32 år inte tillhör någon frikyrkoförsamling.

Har du egna erfarenheter av att lämna en församling eller tankar kring det hela så får du gärna kommentera. 

Religiösa upplevelser/känslor

I de frikyrkliga sammanhang jag har befunnit mig i så kan man nog utan överdrift säga att "religiösa upplevelser" anses viktiga och ses som tecken på Guds närvaro. Ofta delar man upp människan i kropp, själ och ande och menar att det är med ande-delen som man kan kommunicera med Gud.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på skillnaden mellan själ och ande; om det finns någon Gud så borde man väl kunna erfara honom med alla sinnen och på en mängd olika sätt...

Frågan blir nu - hur ska jag förhålla mig till de upplevelser som jag tidigare kopplade ihop med Gud?

Många gånger har jag haft starka känslomässiga upplevelser i samband med gudstjänster och liknande men jag har också blivit känslomässigt berörd av mycket annat i livet. Jag är väldigt "lättgråten" när det gäller film och böcker, både när det går bra och dåligt. Om jag lyssnar till musik som jag tycker om så kan jag bli väldigt rörd men jag har lite svårare att beröras känslomässigt av hockey- och fotbollsmatcher. När jag läste på universitetet och pendlade med buss varje dag så läste jag ofta böcker och blev titt som tätt tvungen att ta lite pauser i läsandet eftersom jag inte hade lust att sitta och gråta på bussen....

Under många år ledde jag en hel del lovsång i kyrkan och eftersom jag ofta valde sånger som jag tyckte mycket om var det svårt att inte bli känslomässigt berörd.

När jag nu ser tillbaka på de känslomässiga upplevelser som jag haft inom kyrkan så känns det inte som att jag behöver hänvisa till någon Gud för att kunna förklara det för mig själv. Hela livet är fullt av känslor och vi blir berörda av en massa olika saker beroende på vad vi tycker är viktigt i livet.

Man skulle i och för sig kunna säga att Gud är orsaken till alla dessa känslor men för mig räcker det med att konstatera att vi upplever och känner en massa olika saker. Ibland är vi mer mottagliga, kanske beroende på vår förväntan, erfarenhet av tidigare upplevelser, känslomässiga tillstånd eller en massa andra saker.

Jag vill inte utesluta att det kan finnas någon sorts Gud som försöker kommunicera med mig men just nu känns det som en rimligare förklaring att det jag upplevt helt enkelt handlat om känslor, precis som allt annat vi känner. Och det i sig känns inte som ett bevis eller tecken på att det finns någon Gud.

Det här inlägget handlar om min upplevelser och hur jag försöker hantera dem, jag menar inte att det är något allmängiltigt. Kommentera gärna och berätta hur du ser på saken vare sig du har upplevelser som du inte vet hur du ska hantera eller inte.

Upplysning

Jag håller på och läser Christer Sturmarks nya bok - Upplysning i det 21:a århundradet. Christer är ordförande för förbundet Humanisterna och engagerar sig ofta i frågor kring vilken plats religionen bör ha i samhället. Han menar att religion är en privatsak, att samhället bör vara sekulärt och att det är viktigt att samhälleliga och politiska beslut inte motiveras utifrån religiösa argument.

I mitt förra inlägg skrev jag om att definiera sin livsåskådning och att det känns viktigt för mig att hitta argument för det jag tror på. Nu när jag inte längre är så säker på att det existerar någon övernaturlig Gud som sätter upp regler för hur vi ska leva och råder över naturlagar och dylikt så känns sekulär humanism som en intressant livsåskådning att titta närmare på.

Det finns säkert bättre och utförligare böcker i ämnet men det fick bli den här till att börja med. Det känns väldigt spännande att se vart den här resan ska föra mig...

Från bokens baksidestext:

I Upplysning i det 21:a århundradet beskriver Christer Sturmark sin egen filosofiska utveckling och tar med sig läsaren på färden. Avsikten är att alla som intresserar sig för frågor om sanning och lögn, om själen, vetenskap, hokus-pokus och meningen med livet ska få del av några verktyg för att stärka förmågan att genomskåda bluff, vidskepelse och orimliga påståenden.
Boken tar sig an ett stort antal av vår tids besvärligaste och samtidigt politiskt känsliga frågor, med ett nyfiket observerande och resonerande förhållningssätt. Utgångspunkten är att världen är naturlig och i princip möjlig att förstå.

En ny livsåskådning

Under en stor del av mitt liv har jag lagt en hel del energi åt att definiera eller sätta ord på min livsåskådning. För mig har det känts viktigt att försöka få någon sorts struktur på vad jag tror och hur jag föreställer mig att allt hänger ihop.

En livsåskådning innebär en uppfattning om hur man tror att verkligheten är och en uppfattning om hur man bör leva och handla mot sig själv, andra och omvärlden.

Fram tills för inte så länge sedan var Gud centrum och en självklar del av den. Som någon sorts kärna som man sedan kan bygga det hela runtomkring. Utmaningen var att skapa någon sorts sammanhängande struktur där Gud, bibeln och min egen erfarenhet av livet kunde samsas utan allt för stora krockar. Genom att läsa hur andra människor har närmat sig bibeln och tolkat den försökte jag hitta något förhållningssätt som kändes rimligt.
Rimligt är naturligtvis ett svårt ord att använda när vi blandar in en övernaturlig Gud men jag tänkte ändå att det är viktigt att det känns rimligt för mig även om det innehåller övernaturliga element.

Det finns ju förstås en mängd olika sätt att se på och tolka bibeln (även om många skulle hävda att just de läser precis som det står), så jag försökte hitta ett förhållningssätt som jag kände att jag någorlunda kunde stå för. Vad man än tror och tycker om bibeln så finns det ju en hel del som är minst sagt lite svårsmält och som man inte riktigt kan köpa rakt av. För det mesta lyckas man komma runt det genom att tolka just det avsnittet bildligt eller symboliskt.

Nu har jag hamnat i ett annat läge eftersom jag inte längre känner mig så säker på att det finns någon Gud. Det innebär att jag inte längre kan hänvisa till Gud när jag försöker hitta argument för min livsåskådning. Jag blir alltså tvungen att revidera både min uppfattning om hur verkligheten är beskaffad och hur jag tycker att jag bör leva och handla mot mig själv, andra och omvärlden.

Det är naturligtvis fullt möjligt att komma fram till en på många sätt liknande livsåskådning utan att hänvisa till en Gud eller en helig skrift.

Det blir spännande att se var man hamnar :)

Fortsättning följer...

Det finns ingenting att vara rädd för

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om boken Jehovasjäveln. Nu ska jag slå ett slag för en annan bok som jag på många sätt känner igen mig i. Det är Johan Heltnes bok Det finns ingenting att vara rädd för.

Båda böckerna försöker beskriva olika aspekter av hur det kan vara att tillhöra relativt slutna rörelser med tämligen auktoritära ledare som säger sig förmedla sanningen med stort S.

Heltnes romen handlar om tonåringen Jonathan som bor i Uppsala, tillhör Livets Ord och även går på församlingens gymnasieskola. Jonathan brottas med frågor som tro och tvivel, sjukdom, helande, förälskelse och sexualitet och boken beskriver de psykologiska spänningar som kan uppstå i mötet med extremistisk religiositet.

Jag vill vara tydlig med att det jag skriver i det här inlägget men även på bloggen i stort handlar om mig och mina upplevelser. Vi kan som individer uppleva händelser och sammanhang helt olika beroende på vilka vi är och de erfarenheter vi har med oss sedan tidigare. Det finns naturligtvis många som har vuxit upp inom frikyrkan men som varken känner igen sig i den här boken eller i mina funderingar.

Ett centralt tema i boken är skam - den skam som kommer av att inte lyckas leva upp till de normer som gäller eller att inte kunna låta bli att tänka de tankar som är förbjudna, framförallt de som är kopplade till sexualitet.

Ett annat tema handlar om den distans som skapas mellan det liv man lever i kyrkan och det som gäller ute i världen. Det får lätt som konsekvens att man delar upp människor i två läger; de som är med och de som är emot.

Sedan tar boken också både direkt och indirekt upp det begränsade utrymmet för ifrågasättande och kritiskt tänkande som finns inom den här typen av sammanhang. 

Jag tyckte att boken var klart läsvärd och rekommenderar den gärna om du har befunnit dig i sådana här sammanhang.

Här är en länk till en intervju med författaren på UR.

exTroende

Jag skriver den här bloggen av minst två anledningar. För det första så är bloggandet för mig ett bra sätt att bearbeta mina egna tankar och tvinga mig till att formulera vad jag tänker och tycker. För det andra så hoppas jag, även om det kanske kan verka förmätet, att mina tankar och det jag skriver kan stimulera andra till att reflektera över sina uppfattningar och trosföreställningar.

Jag gissar att det finns rätt många med en frikyrklig bakgrund som på olika sätt försöker hitta ett nytt förhållningssätt till det hela eftersom man inte riktigt känner sig bekväm med det man tidigare trott och engagerat sig i. Vad man sen kommer fram till kan naturligtvis variera men det är viktigt att fortsätta reflektera och att våga ifrågasätta sig själv och sina föreställningar.

För några år sedan stötte jag av en slump på en internetsida med det talande namnet EXTROENDE. Det är ett försök att skapa en mötesplats för människor som lämnat sin tro och som inte längre kan eller vill söka svaret på livets frågor i religionen. Oavsett om man känner igen sig i den beskrivningen eller inte så kan det vara intressant att läsa några av de berättelser eller korta självbiografier som människor bidragit med. Där beskriver de hur de på olika sätt lämnat eller tappat tron och hur det varit att växa upp i ett sammanhang där man trott på Gud.

Jag har inte läst allt på sidan och kan därför inte rekommendera den i sin helhet men det har varit givande att läsa berättelserna och jämföra med sin egna erfarenheter. Eller som C S Lewis lär ha sagt: Vi läser för att förstå att vi inte är ensamma. 

Att klura ut Guds vilja

Inom de sammanhang jag har vuxit upp och tillhört så har det ofta betonats att Guds vilja/plan med ens liv är viktig. Det gäller att hitta sin kallelse, att leva efter Guds plan, både i det lilla och det stora. Allt ifrån att Gud har valt ut någon speciell person som jag borde gifta mig med (hans A-plan), till att han tänkt ut vad som vore bäst för mig att jobba med.

I och med att Gud vet så mycket, för att inte säga allt, så är tanken att man vinner på att försöka ta reda på vad det är han har tänkt ut istället för att göra det man själv tycker verkar bäst. 

Problemet är bara att det inte är så alldeles enkelt att ta reda på vad Gud vill. Framför allt inte när det gäller specifika saker...

Jag har läst en hel del böcker där det beskrivs hur man kan höra Guds röst och även lyssnat på många predikningar över ämnet. Här är några olika metoder som brukar tas upp:

• Använda sig av Bibeln, till exempel genom att ta en tumvers eller hitta en situation som ser ut att likna den man själv befinner sig i.
  
• Hoppas att Gud berättar för någon annan som sedan kan förmedla det till mig.
  
• På olika sätt försöka att själv lyssna till Guds röst, genom att lugna ner sig, koncentrera sig på Gud, meditera eller be.

Min erfarenhet är att det här ofta kan skapa en del problem och ibland rent av något som gränsar till ångest. Det kan bli en väldig press att hela tiden försöka ta reda på vad Gud vill att man ska göra, man kan nästan hamna i en situation där man inte vågar lita på sina egna idéer och tankar. Det finns också en risk att man lägger oproportionerligt stor vikt vid det som någon annan säger bara för att personen ifråga menar att han fått det från Gud. Till de verkliga avarterna hör predikanter som menar att det är Guds vilja att man ska ge pengar till deras verksamhet. Det kan också bli ett sätt att få sin vilja igenom;  det är inte så lätt att argumentera mot någon som säger sig tala å Guds vägnar.

Att förändras

Häromdagen hittade jag det här citatet av Thomas Merton på Joachim Elsanders blogg:

If the you of five years ago doesn't consider the you of today a heretic, you are not growing spiritually.

Jag kan tydligt komma ihåg hur jag i min ungdom tittade snett på en del något äldre ungdomar och tänkte att sådär ljum och liberal skulle jag aldrig bli. Jag skulle inte kompromissa och svalna i min tro utan hålla fast vid den sanna läran. Sedan dess har jag försökt ha som mål att vara ärlig mot mig själv i mitt sökande efter sanningen. Jag har försökt sträva mot att kunna formulera en tro som känns genuin och som jag kan leva och dö för.

Tron har med tiden förändrats en hel del och gång på gång har jag kunnat konstatera att jag blivit precis en sådan som jag fem år tidigare såg ner på och avfärdade som halvhjärtad och sval i förhållandet till Gud. Nu verkar det som att mitt sökande har fört mig bort ifrån Gud, i alla fall så som jag tidigare definierat Gud.

Jag tror att det ligger väldigt mycket i det Merton hävdar och att det är applicerbart på en mängd områden i livet. Allt eftersom vi blir äldre och fogar nya erfarenheter till de gamla behöver vi nya modeller för att beskriva livet och vad det går ut på. Som ung är det lättare att acceptera enkla och färdiga svar och att hålla fast vid dem utan att ifrågasätta och problematisera.

Jag menar absolut inte att alla borde komma till samma slutsats som jag utan snarare att det är viktigt att fortsätta sökandet även om man hamnar på ett helt annat ställe än man hade räknat med.

Meningen med livet

Det här inlägget har jag gått och tänkt på ett tag och jag skulle gärna vilja ha lite kommentarer på det i form av era tankar kring ämnet.

Det finns naturligtvis en massa svar på frågan vad meningen med livet skulle kunna vara. Jag tror att för de flesta så förändras svaret över tid beroende på hur ens livssituation ser ut.

Mitt eget svar på frågan har varierat även om det fram tills för några år sedan ofta har innefattat Gud på något sätt. Här kommer några formuleringar jag har använt mig av, även om en del känns väldigt främmande nu. 

• Att försöka leva livet som jag tror att Gud skulle vilja att jag levde eller helt enkelt göra det Gud vill.
• Att komma till himlen och ta med sig så många andra som möjligt genom att försöka övertyga dem att också tro på Gud.
• Att hylla, ära och glädja Gud med mitt liv.
• Att förstå Guds plan för mitt liv och sedan försöka följa den.

Numera har jag inte med Gud på samma sätt i det hela. Det är möjligt att det finns någon sorts Gud men jag känner mig alldeles för osäker på det för att låta det utgöra någon sorts mening med livet.

Jag skulle nog helt enkelt säga att det handlar om att försöka göra det bästa av livet för mig själv och de människor som finns i min närhet. Att våga känna efter och vara så närvarande jag kan i det som händer runt omkring mig.

Hur skulle ni formulera svaret på frågan? 

Jehåvasjäveln

Det är svårt att se sig själv och det sammanhang man befinner sig i utifrån. Jonas Gardell har skrivit att genom att begränsa sin kontext uppstår normalitet och det ligger mycket i det. Alla tycker vi att det vi själva gör eller befinner oss i är det normala. Det är det vi har vant oss vid och lärt oss tycka om. I många religiösa sammanhang är det nog till och med så att andra människors misstänksamhet, fördömande och oförståelse snarast blir en bekräftelse på att man är på rätt väg.

För några år sedan läste jag boken Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson. Han var själv ett Jehovas vittne fram till tjugoårsåldern och boken beskriver i romanform hur det kan vara att tillhöra en relativt stängd religiös rörelse. På bokomslaget står det:

Det är en berättelse om ofrivilligt utanförskap och om längtan efter något annat. Om att stå utanför samhället men ändå leva mitt i det. Inte minst är det en bok om uppbrott, och om att uppfylla drömmar och våga förändra sitt liv.

När jag läste boken insåg jag att det fanns en hel del likheter mellan det som beskrevs och det sammanhang jag levde i. Framför allt tanken på att man hade hittat sanningen med stort S och att det var viktig att få med andra på tåget. Även en rätt tydlig uppdelning av människor i vi och dom.

Nu har jag snabbläst boken igen inför det här inlägget och tycker fortfarande att den är läsvärd. Jag känner igen mig i mycket även om jag inte skulle beskriva det på samma sätt. 

Om du vill få en glimt av hur det kan vara att leva i en relativt stängd religiös rörelse eller kanske få hjälp att se din egen rörelse i ett utifrånperspektiv tycker jag du ska leta upp den här boken. 

Har jag tappat något?

Att omvärdera sin tro eller Gudsbild är en process som kan se ut på många olika sätt. På webbsidan extroende finns en hel rad berättelser om människor som lämnat alternativt omvärderat sin tro. Jag har läst flera av berättelserna och en del kan man helt klart känna igen sig i.

Det finns en hel hop uttryck som används för att beskriva processen; alltifrån att bli en avfälling och att lämna den rätta vägen, till att förlora, överge eller tappa tron. Inom kyrkan finns det naturligtvis många som tycker att det är fruktansvärt tragiskt när någon lämnar det hela.

Jag har funderat lite på uttrycket tappa tron och huruvida det är en förlust eller inte. Har jag tappat något eller snarare hittat något?

Naturligtvis kan det finnas en trygghet i att tro på en Gud som har omsorg om mig och ser till att allt samverkar till det bästa för den som tror på honom (Rom 8:28). Det kan även kännas skönt att tro att det finns en underbar himmel som väntar oavsett hur hemskt livet gestaltar sig.

Samtidigt kan det vara en anspänning att hela tiden försöka leva på rätt sätt och se till att be för viktiga saker så att Gud kan förändra dem till det bättre. Framför allt om man ska försöka leva efter bibelord som Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert. (Mark 11:24)

För mig har det varit en befrielse att släppa tron på en Gud som kan gripa in och förändra förhållanden om jag bara ber på rätt sätt. Det känns skönt att tänka att det som händer det händer inte på grund av att Gud vill ha det så utan som en konsekvens av orsak och verkan. Naturligtvis går det inte alltid att förstå eller förklara varför saker och ting händer men det känns skönt att inte behöva räkna med övernaturliga krafter som styr på ett till synes slumpmässigt sätt.

Så just nu känns det mer som att jag kan slappna av än att jag har tappat något.

Underkastelsens sötma

Jag har just läst en bra bok av Amélie Nothomb som jag blev tipsad om (tack Dominique). Boken försöker ge en humoristisk bild av hur det skulle kunna vara att som ung europé jobba ett år på ett traditionellt japanskt företag. Den beskriver väldigt träffande hur två olika världar och kulturer kan mötas och framför allt hur de kolliderar med varandra. Eftersom jag vuxit upp i Japan tyckte jag den var rolig och träffande på många sätt.

Amélie, den unga europén, överraskas gång på gång av hur annorlunda japanerna hanterar och reagerar på uppkomna situationer. Vid ett tillfälle följer hon efter en kvinnlig kollega i avsikt att försöka trösta henne efter att hon blivit ordentligt utskälld av chefen bara för att inse att det får motsatt effekt eftersom kollegan till varje pris velat undvika att visa sina tårar. Nu tappade hon ansiktet ännu mer. Hur tröstar man någon som upplever det som förödmjukande att visa sina tårar?

Under läsningen av boken kom jag många gånger att tänka på hur svårt det kan vara att förstå varandra om man har olika bild av verkligheten. Det kan handla om olika värderingar, att man prioriterar på olika sätt eller att man har helt olika livsåskådningar. Det som är självklart för den ena kan vara helt oförståeligt för den andre. Samtidigt är det ofta först när man stöter på en helt motsatt uppfattning som man tvingas reflektera kring och kanske även ifrågasätta sin egen.

Ett magiskt år

Det senaste året har jag allt oftare stött på benämningen magisk när man ska beskriva något. Det kan handla om en magisk kväll, en magisk sång, en magisk naturupplevelse eller helt enkelt ett magiskt ögonblick.

Det är inte alldeles enkelt att veta vad en person menar när hen beskriver ett ögonblick som magiskt. Jag tänker att det kan vara bra att reflektera lite kring innebörden av ordet och vad vi menar när vi säger det.

Så här står det i wikipedia om magi:

Magi eller trolldom är en verklighetsuppfattning grundad i övertygelsen om att människan kan påverka den fysiska världen genom kontakt med övernaturliga makter.

Det är alltså något övernaturligt i motsats till det naturliga eller det som vanligtvis brukar hända. Något oförutsägbart som inte följer de normala spelreglerna. 

Men jag skulle tro att väldigt få som använder ordet magisk verkligen tänker sig att det är något övernaturligt som händer, snarare något som är överraskande bra, eller helt enkelt något som man uppskattar väldigt mycket.

Traditionellt sett tänker jag mig nog att magi har betraktats som något man ska akta sig för, något man till och med kunde dömas till döden för att ha använt sig av. Och nu har begreppet i stället fått en positiv innebörd, ett ord man använder för att beskriva något man verkligen uppskattar eller njuter av.

Hur använder du dig av ordet, och hoppas du att året som just har börjat ska bli ett magiskt år?

Himmel eller ...

Det finns en hel del frågor som det är väldigt svårt att hitta svar på. En sådan fråga är vad som händer efter döden, finns det någon fortsättning? Kommer man till en himmel alternativt helvete eller tar allting bara slut?

Jag har inte för avsikt att komma med något svar på frågan, för egen del så lutar jag nog åt att jag inte existerade före min födelse och att jag inte heller kommer att existera efter min död men det kan man ju som sagt inte veta med säkerhet.

Däremot finns det en följdfråga som jag tycker det är intressant att fundera lite kring: Blir livet mer eller mindre meningsfullt om det finns en fortsättning?

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där det var självklart att det fanns ett helvete eller en himmel efter döden. Om man var "riktigt frälst" kom man till himlen, annars riskerade man att hamna i helvetet. De flesta menade också att både livet i himlen och i helvetet varade för evigt och att det inte gick att byta plats när man väl hamnat i det ena eller det andra.

Helvetet har genom historien ofta använts som ett hot eller något att skrämmas med för att få människor att "lämna sig till Gud" eller att leva sitt liv på ett sätt som "Gud vill". På samma sätt har talet om himlen använts för att locka människor till kristendomen och till Gud.

Livet här på jorden har ibland nästan framställts som en parentes eller en transportsträcka där det egentligen handlar om att försäkra sig om en plats i himlen.

Jag kan förstå att många har tröstat sig med att de kommer till himlen när livet här på jorden har varit fruktansvärt, det blir ett sätt att fokusera på något kommande för att kunna uthärda nuet. Samtidigt känns det tragiskt om man lever livet här på jorden lite halvhjärtat med siktet inställt på himlen och sen visar det sig kanske att det inte finns något mer...

Även om det inte går att veta med säkerhet vad som händer efter döden så tror jag det är viktigt att fundera på vad man själv tror för det kommer nog att påverka hur man lever sitt liv och hur man värderar det.

Guds eventuella existens

Vi tänker oss för en stund att det finns någon slags Gud som är något mer än en mänsklig konstruktion eller önskan. Om det förhåller sig så borde den Gudens existens inte vara beroende av om vi tror på den eller inte. Det hänger så att säga inte på min tro ifall Gud existerar eller inte.

Jag tror att de flesta skulle hålla med om att det varken går att bevisa eller motbevisa Guds existens. Med vetenskapliga metoder skulle man kanske kunna studera vissa påståenden, till exempel om saker kan förändras när man ber Gud om det. Men det går ju naturligtvis ändå att hävda att han inte svarade på just de bönerna som man studerade men att han ändå gör det ibland.

Det kanske är lite fegt men för mig känns det viktigt att inte utesluta att det kan finnas en Gud även om jag för tillfället inte tycker mig se några bra belägg för det. Samtidigt blir ju livet väldigt konstigt och svårhanterligt om man ska börja räkna med att saker och ting existerar även om man inte ser några tecken på det. Då kan man ju till slut inte utesluta något; tomtar som bor under jorden, att saker och ting flyttar på sig utan att någon rör dem, att tyngdkraften tar paus ibland så att jag plötsligt kan flyga en sväng och så vidare...

Det kan ju låta som en bra inställning att man ska vara öppen för allt men draget till sin spets blir det nog rätt svårhanterligt, eller?