Bara för att man inte förstår något...

För mig har tron på Gud delvis handlat om att hitta förklaringsmodeller och svar på svåra frågor.

• Hur hänger allting ihop? 
• Är vi en del av ett större sammanhang? 
• Finns det liv efter döden? 
• Varför ser livet så olika ut för oss människor? 

Religion har ofta använts som förklaring när man inte haft några andra svar. Åska förklarade man med att Asa-guden Tor red omkring och stred med sin hammare. Katastrofer och liknande har ofta setts som Guds dom över ett felaktigt leverne. Framgång har tolkats som ett tecken på att man haft Gud på sin sida.

När någon överlever en trafikolycka kan man få höra att det beror på en skyddsängel eller något liknande. Om man har tappat bort en nyckel och sedan hittar den på ett konstigt ställe förklaras det med att Gud har talat om var den ligger.

Med tiden har vi kunnat förklara mer och mer med hjälp av vetenskap och genom att undersöka saker på ett noggrant sätt. Förmodligen kommer vi aldrig kunna kartlägga alla samband och förstå hur allting hänger samman men jag tycker inte att det är något bra argument för att det finns en Gud. Även om det kan kännas skönt att använda sig av det.

Det känns ärligare att helt enkelt konstatera att man inte vet eller inte kan förstå allt när man stöter på något man inte har någon förklaring på.

Är det viktigt huruvida jag själv tycker något verkar rimligt?

Hur tänker ni, ska man styras av vad man själv känner är rimligt eller ska man lita på vad andra säger?

Det finns naturligtvis inte något enkelt svar på den frågan men så här tänker jag:

När man är liten utgår man från att allt som de vuxna säger är sant. De första åren i skolan handlar om att lära sig en massa "fakta", en beskrivning av den värld man lever i, för att sedan kunna orientera sig och lite bättre förstå hur saker hänger ihop. Så småningom inser man att det finns olika sätt att förstå världen, det finns olika perspektiv och olika utgångspunkter; ett föremål eller en företelse kan beskrivas och förstås på olika sätt beroende på vilken utgångspunkt man har. När vi lär oss nya saker sorterar vi in dem i de strukturer vi har skapat och försöker också bedöma om de verkar rimliga eller ej. Rimliga utifrån det vi tidigare vet och utifrån den referensram vi har.

Allt det här är naturligtvis självklarheter och inte någon speciellt djup analys av det hela.

För mig blir den intressanta frågan: hur ska vi hantera det här när det kommer till tron på Gud? Ska vi lita på vår egen intuition eller acceptera det som andra säger även om vi inte riktigt förstår eller håller med?

Min egen erfarenhet är att jag allt för ofta har tagit till mig "sanningar" som presenterats, eller snarare predikats, utan att reflektera kring om det verkar rimligt. Naturligtvis blir rimligt ett svårt ord i sammanhanget om vi tänker oss en Gud som kan göra precis vad han vill och inte är bunden av några lagar. Men med rimligt så menar jag om det passar in i den världsbild jag själv har för tillfället eller inte. 

Den syn jag har på världen och livet förändras allt eftersom ny kunskap och nya erfarenheter fogas till de gamla och jag tänker att det kan vara dumt och kanske till och med destruktivt att inte ta hänsyn till vad man själv tycker verkar rimligt. Det är nog bättre att vänta och se om det kanske tids nog kommer att stämma bättre överens med min världsbild och först då ta det till sig. 

Hur tänker du?

Pudelns kärna

Jag har i princip alltid sett Gud som ett axiom som i sig själv inte behöver bevisas. Huruvida det är troligt eller inte att han existerar har varit något av en ickefråga eftersom det har känts som en självklarhet. Utmaningen har istället legat i att hitta en struktur eller tolkning av själva överbyggnaden - bibeln. Hur ska man se på bibeln, hur ska den tolkas, går det att hitta ett förhållningssätt till den som känns rimligt för mig?

I min värld är det självklart att bibeln måste tolkas och sättas in i ett, eller egentligen väldigt många olika sammanhang för att kunna hanteras.

Det finns naturligtvis en mängd olika sätt att tolka bibeln på. Det finns de som menar att varje bokstav är mer eller mindre dikterad av Gud och därför skall tolkas bokstavligt och att det som står i den är en tidlös och korrekt beskrivning av verkligheten. Om vi inte tycker att det stämmer så är det vår verklighetsuppfattning som måste korrigeras.

I den andra änden finns de som tänker att bibeln är skriven av en samling människor som efter bästa förmåga försöker sätta ord på det som i deras värld ter sig oförklarligt. Naturligtvis med utgångspunkt i den tidens världsbild.

För mig har det varit viktigt att försöka komma fram till en bibelsyn som känns rimlig för mig - som jag känner att jag verkligen kan stå för. (Jag återkommer i ett senare inlägg till varför jag tycker det är så viktigt att det känns rimligt just för mig, många kanske menar att det är lite förmätet av mig)

Jag har alltså vridit och vänt och försökt tänja på det mesta utan att egentligen fundera så mycket på själva knäckfrågan; vad talar egentligen för att Gud överhuvudtaget existerar. Och då syftar jag på Gud så som han beskrivs i de sammanhang inom kristenheten där jag har befunnit mig. 

För mig blev det här en ögonöppnare; det är väldigt stor skillnad på att försöka hitta argument för något man bestämt sig för är sant jämfört med att försöka betrakta det hela utifrån och fundera på själva grundförutsättningarna.

Att vara i fas med sig själv

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag ofta har känt det som att jag måste eller borde tro på en massa saker som jag nog egentligen inte haft så bra argument för. 

Jag har vuxit upp i en frikyrklig miljö och jag upplever det som att man i allt för liten utsträckning ger utrymme för reflektion och problematiserande av det man tror på. Det kan få till resultat att man går omkring med en massa lärosatser som man inte har gjort till sina egna. Om man ska bygga något som ska hålla i längden så måste man skynda långsamt, lägga till en liten bit i taget och låta det ta den tid som behövs. Annars är risken stor att det bli ett rätt så instabilt bygge.

Till slut kan man komma till en punkt när man inser att man egentligen inte har några bra argument för det man säger sig tro på.

För min egen del har det inte handlat om något abrupt uppvaknande eller någon frontalkrock, snarare en gnagande känsla av att inte vara i fas med sig själv. Jag har ägnat mycket tid och energi åt att försöka hitta argument för det jag bestämt mig för att tro på men det har snarare lett till att jag blivit mer osäker.

Det har känts lite som att gå omkring med en massa barlast eller en alldeles för stor ryggsäck. Nu har jag gjort mig av med en hel del av det. Kanske kommer jag att plocka upp en del igen - om jag hittar nya och bättre argument - men för tillfället känns det väldigt skönt att helt enkelt vara mer i fas med mig själv. En friare vandrare med lagom mycket packning.

Tro vad du vill

Naturligtvis är det upp till var och en att själv bestämma vad man vill tro på. I teorin är det fritt fram att välja mellan alla livsåskådningar eller klura ihop en egen blandning av alla olika varianter.
Men i praktiken blir det nog ofta så att man tar över de livsåskådningar som finns inom det sociala sammanhang man befinner sig i. Ibland efter moget övervägande men ofta utan speciellt mycket reflekterande.

Om man känner förtroende för de människor man har omkring sig ligger det nära till hands att ta till sig deras uppfattningar och värderingar. De kommer med på köpet så att säga. Mycket av det vi tror på och håller för sant har vi inte kommit fram till på egen hand utan vi tar över och härmar andra.

Jag har definierat mig själv som kristen väldigt länge och jag har känt det som att jag måste eller borde tro på en massa saker som jag nog egentligen inte haft så bra argument för. Jag har så att säga köpt hela paketet rakt av.

För mig var det oerhört befriande när jag en vacker dag för inte så många år sen insåg att jag faktiskt får tro precis som jag själv vill. Jag lyckades skaka av mig känslan av att jag måste tro på ett visst sätt och så här i efterhand känns det märkligt att det skulle ta så lång tid innan jag insåg det.

Mark Levengood lär ha sagt att "Man får ändra åsikt så ofta man vill" (Tack för citatet Marina). Det finns naturligtvis inget självändamål med att byta åsikt ofta men det är skönt att känna att man får göra det och att man inte behöver hålla fast vid något man egentligen inte tror på. Att till varje pris hålla fast vid något som man innerst inne inte tror på kan i längden bli väldigt destruktivt och hämmande.

Avstamp

I nästan hela mitt liv har jag tagit för givet att Gud finns. Det har varit ett axiom som jag i princip inte har ifrågasatt alls även om jag har ägnat mycket tid och energi åt att för mig själv försöka definiera vad jag tror på.
Min bild av Gud har naturligtvis förändrats över tid men det har alltid handlat om en Gud kopplad till kristendom och bibeln.

Nu är jag inte alls lika säker längre - eller för att uttrycka det lite tydligare: jag tycker inte att det finns så mycket som tyder på att den Gud jag har tagit för given verkligen existerar.

Det har varit en lång resa och den är inte på något sätt över. Vem vet, det kanske blir en tvärvändning tillbaka så småningom...

Jag tror inte att jag är ensam om de här tankarna. Många går säkert och funderar på liknande saker även om de inte kommer till samma slutsats som jag.

Jag startar den här bloggen för att på olika sätt försöka formulera och beskriva hur jag tänker och vad jag kommit fram till. Jag hoppas att den kan vara till hjälp för andra att fundera kring och på ett tydligare sätt formulera sin eventuella tro.

Jag har ingen ambition att övertyga någon om någonting, jag vill bara tala om hur jag själv tänker och resonerar.

Hoppas du vill följa med mig på den här resan.