lördag 27 juni 2015

Vilsen eller fri?

Nu har jag lämnat församlingen jag tillhört under många år och om jag eventuellt har någon tro kvar på någon sorts Gud så är det i alla fall inte den "frikyrkogud" som jag vuxit upp med. Det hela är ett rätt så stort perspektivbyte - Gud har alltid varit en självklarhet och funnits som någon sorts resonansbotten i livet. Något som skapat stadga och en sorts struktur åt livet.

Någon kanske då undrar - känner jag mig fri nu?

Jag kan känna en frihet i att inte behöva stå bakom tankar som jag egentligen inte har några bra argument för, regler och lärosatser som jag inte alls sympatiserar med. Det är skönt att slippa fundera på hur jag ska kunna tolka bibeln på ett sätt som jag känner att jag kan stå för. Att slippa leta efter perspektiv på frälsningen som känns rimliga.

Samtidigt skapar det naturligtvis en viss vilsenhet att lämna ett sammanhang man har tillhört och identifierat sig med. Det finns ju en trygghet i att vara en del av en grupp med rätt så fasta regler och gemensamma ritualer.

När jag försöker hitta en bild för hur det känns så kommer jag att tänka på en guldfisk som har levt sitt liv i en liten skål och sedan lyckas ta sig ut i havet. Det är en haltande bild och jag menar absolut inte att alla som tror på en Gud är som guldfiskar i en liten skål. Jag förmodar att det för någon annan kan kännas precis tvärt om, det vill säga att man kommer ut i frihetens hav när man bestämmer sig för att bli kristen och gå med i en församling.

För den lilla guldfisken är det naturligtvis skrämmande att hamna i ett ofantligt stort hav som den inte kan se slutet på. Från en rätt så steril miljö till en massa okända växter och skrämmande djur. Det finns en helt annan mångfald men samtidigt en massa nya saker och företeelser att förhålla sig till.

Spännande men också skrämmande, ett stort mått av frihet men risken är att man ibland kan känna sig lite vilsen...


5 kommentarer:

  1. Tjenare, hittade denna podcast som jag tycker tillför diskussionen mer.
    http://static1.squarespace.com/static/52fd5845e4b074ebcf586e7b/t/543d0a69e4b0fd6411fca60f/1413286505920/Episode+6+-+Lost+and+Found+Part+1.mp3/original/Episode+6+-+Lost+and+Found+Part+1.mp3
    Mvh Tomas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Tomas, har faktiskt redan fått tips om Podcasten från annat håll, har tänkt lyssna på både första och andra delen när jag får tid :)

      Radera
  2. Om det sammanhang du befunnit dig i inte tillåtit att tron förändras över åren och med nya erfarenheter så förstår jag guldfiskkänslan. Jag tror på en Gud som är STÖRRE och finns även utanför. en krossad skål. Dessa axiom kan vara början på att se hur stor Hen är:
    Faith is AT LEAST a way to contextualize the human need for spirituality and find meaning in the face of mortality. EVEN IF this is all faith is, spiritual practice can be beneficial to cognition, emotional states, and culture.

    God is AT LEAST the natural forces that created and sustain the Universe as experienced via a psychosocial model in human brains that naturally emerges from innate biases. EVEN IF that is a comprehensive definition for God, the pursuit of this personal, subjective experience can provide meaning, peace, and empathy for others.

    SvaraRadera
  3. Att lämna sin församling och att lägga sin tro bakom sig är skrämmande, varit där själv. Men det du kommer upptäcka är att du inte alls behöver bygga om ditt liv, eller känna dig vilsen, för ditt liv kommer inte bli så annorlunda egentligen. Istället för att tillbe en Gud så får du sätta dig själv och din familj först. Att ge dig själv utrymme och tid är viktigt; länge la jag mina problem i Guds händer och bad om en problemlösning. Kanske var det Gud som ändå gav mig styrkan att trassla ut alla knutar själv, men jag insåg att jag är en stark människa som vill leva som ett bra föredöme mot mig själv och andra. Och att jag vill föra diskussioner med åsikter som jag verkligen tror på, inte behöva försvara ord som jag inte riktigt egentligen förstår, men som någon sagt att jag SKA tro på.
    Jag har fått en större perspektiv av livet och världen tack vare att jag sett och upplevt olika religioner, men själv insett att det inte är något för mig. Vem vet, man kanske hittar tillbaka en dag. Men jag är inte ledsen över att jag idag är ateist, jag saknar kanske gemenskapen ibland, men jag saknar inte Gud. Jag är fortfarande samma människa med samma etik och moral i kroppen som jag hade när jag var kristen. Den enda skillnaden är att jag inte tillber en Gud längre, jag tillber livet och försöker göra gott ändå :)
    Lycka till på din resa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, roligt att du kommenterar, Anonym :)
      Jag vet inte riktigt om jag saknar Gud eller inte, problemet är ju att om jag inte tror att Gud finns så blir det ju knepigt att sakna hen. Egentligen är det väl så att jag inte tror på Gud sådan jag hitintills har uppfattat honom, det blir spännande att se om det finns någon sorts Gud bakom allt i alla fall, vem vet...

      Radera