Att omvärdera sin tro eller Gudsbild är en process som kan se ut på många olika sätt. På webbsidan extroende finns en hel rad berättelser om människor som lämnat alternativt omvärderat sin tro. Jag har läst flera av berättelserna och en del kan man helt klart känna igen sig i.
Det finns en hel hop uttryck som används för att beskriva processen; alltifrån att bli en avfälling och att lämna den rätta vägen, till att förlora, överge eller tappa tron. Inom kyrkan finns det naturligtvis många som tycker att det är fruktansvärt tragiskt när någon lämnar det hela.
Jag har funderat lite på uttrycket tappa tron och huruvida det är en förlust eller inte. Har jag tappat något eller snarare hittat något?
Naturligtvis kan det finnas en trygghet i att tro på en Gud som har omsorg om mig och ser till att allt samverkar till det bästa för den som tror på honom (Rom 8:28). Det kan även kännas skönt att tro att det finns en underbar himmel som väntar oavsett hur hemskt livet gestaltar sig.
Samtidigt kan det vara en anspänning att hela tiden försöka leva på rätt sätt och se till att be för viktiga saker så att Gud kan förändra dem till det bättre. Framför allt om man ska försöka leva efter bibelord som Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert. (Mark 11:24)
Det finns en hel hop uttryck som används för att beskriva processen; alltifrån att bli en avfälling och att lämna den rätta vägen, till att förlora, överge eller tappa tron. Inom kyrkan finns det naturligtvis många som tycker att det är fruktansvärt tragiskt när någon lämnar det hela.
Jag har funderat lite på uttrycket tappa tron och huruvida det är en förlust eller inte. Har jag tappat något eller snarare hittat något?
Naturligtvis kan det finnas en trygghet i att tro på en Gud som har omsorg om mig och ser till att allt samverkar till det bästa för den som tror på honom (Rom 8:28). Det kan även kännas skönt att tro att det finns en underbar himmel som väntar oavsett hur hemskt livet gestaltar sig.
Samtidigt kan det vara en anspänning att hela tiden försöka leva på rätt sätt och se till att be för viktiga saker så att Gud kan förändra dem till det bättre. Framför allt om man ska försöka leva efter bibelord som Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert. (Mark 11:24)
För mig har det varit en befrielse att släppa tron på en Gud som kan gripa in och förändra förhållanden om jag bara ber på rätt sätt. Det känns skönt att tänka att det som händer det händer inte på grund av att Gud vill ha det så utan som en konsekvens av orsak och verkan. Naturligtvis går det inte alltid att förstå eller förklara varför saker och ting händer men det känns skönt att inte behöva räkna med övernaturliga krafter som styr på ett till synes slumpmässigt sätt.
Så just nu känns det mer som att jag kan slappna av än att jag har tappat något.
Något som man tidigare såg som att ha funnit måste väl ändå vara tappat när man inte har det, eller kanske lämnat vid vägkanten när man inte orkar bära det längre. Och just när man släpper taget så känns det ju alltid som en lättnad, oavsett vad man släpper. Jag undrar dock om det inte är allt som lagts på själva tron som väger för tungt för dem som lämnar tron. På samma sätt som judarna led under fariseers pålagor så tror jag många frikyrkliga lidit under "den fria kyrkans påbud". Det är som klottret som skymmer Gud själv i en bild i något tidigare inlägg.
SvaraRaderaMen jag tror att det går att finna "det lätta oket" bakom alla pålagor som lagts utanpå relationen till den Högste.
Hej Anonym, kul att du kommenterar...
RaderaJag ser det som att det är en massa barlast jag har burit omkring på, inte i första hand som en massa saker man måste göra utan snarare en massa trossatser som jag inte har haft belägg eller argument för. När man sedan börjar skala av lager efter lager så är ju risken, om det nu är en risk, att det inte blir så mycket kvar till slut...
Ska man ha nytta av oket så ska det ju helst underlätta i livet - inte komplicera det hela...
När man skalar av en massa så blir man ju lättare. När jag tittar på bilden så associerar jag till ett citat från boken Liftarens guide till galaxen: "Det är ingen konst att flyga, det gäller bara att missa marken." Att låta bli att tänka på marken är hemligheten. Min fundering utifrån det du skrivit i ett par inlägg här, är om det räcker att tänka bort det transcendenta, dogmer och "det kristna" och att då få jaget som alltings måttstock och då kunna "flyga" oberoende av andra "kroppar" vars gravitation verkar, men inte på mitt relativistiska jag?
SvaraRaderaMin erfarenhet (och många före mig) är att jaget blir till i relation till Någon, att det finns Någon/något som är transcendent, att det finns Någon jag dras till. Tack vare denna Någon så finns det upp och ner, rätt och fel och allt är inte fullständigt upp till jag, mig och mitt. Livet har mer mening än att jag ska må gott här och nu. Själv upplever jag en sån trygghet att få landa i Hans hand efter en flygfärd där det stormat runt omkring mig.
Den friden jag då känner önskar jag att jag kunde förmedla.
Varma hälsningar /Tomas
Hejsan, jag känner inget behov av att "tänka bort det transcendenta" och jag ser absolut att det finns en poäng i att jaget blir till och formas i relation till andra. Problemet är att jag inte hittar några bra argument för att det verkligen skulle finnas denna Någon, förutom att det skulle vara trevligt/bra om hen fanns. Det kan kännas som att vi har konstruerat Gud för att vi känner att vi behöver honom och vill att han ska finnas och på det sättet kan han naturligtvis fylla många olika funktioner.
Radera