Meningen med livet

Det här inlägget har jag gått och tänkt på ett tag och jag skulle gärna vilja ha lite kommentarer på det i form av era tankar kring ämnet.

Det finns naturligtvis en massa svar på frågan vad meningen med livet skulle kunna vara. Jag tror att för de flesta så förändras svaret över tid beroende på hur ens livssituation ser ut.

Mitt eget svar på frågan har varierat även om det fram tills för några år sedan ofta har innefattat Gud på något sätt. Här kommer några formuleringar jag har använt mig av, även om en del känns väldigt främmande nu. 

• Att försöka leva livet som jag tror att Gud skulle vilja att jag levde eller helt enkelt göra det Gud vill.
• Att komma till himlen och ta med sig så många andra som möjligt genom att försöka övertyga dem att också tro på Gud.
• Att hylla, ära och glädja Gud med mitt liv.
• Att förstå Guds plan för mitt liv och sedan försöka följa den.

Numera har jag inte med Gud på samma sätt i det hela. Det är möjligt att det finns någon sorts Gud men jag känner mig alldeles för osäker på det för att låta det utgöra någon sorts mening med livet.

Jag skulle nog helt enkelt säga att det handlar om att försöka göra det bästa av livet för mig själv och de människor som finns i min närhet. Att våga känna efter och vara så närvarande jag kan i det som händer runt omkring mig.

Hur skulle ni formulera svaret på frågan? 

Jehåvasjäveln

Det är svårt att se sig själv och det sammanhang man befinner sig i utifrån. Jonas Gardell har skrivit att genom att begränsa sin kontext uppstår normalitet och det ligger mycket i det. Alla tycker vi att det vi själva gör eller befinner oss i är det normala. Det är det vi har vant oss vid och lärt oss tycka om. I många religiösa sammanhang är det nog till och med så att andra människors misstänksamhet, fördömande och oförståelse snarast blir en bekräftelse på att man är på rätt väg.

För några år sedan läste jag boken Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson. Han var själv ett Jehovas vittne fram till tjugoårsåldern och boken beskriver i romanform hur det kan vara att tillhöra en relativt stängd religiös rörelse. På bokomslaget står det:

Det är en berättelse om ofrivilligt utanförskap och om längtan efter något annat. Om att stå utanför samhället men ändå leva mitt i det. Inte minst är det en bok om uppbrott, och om att uppfylla drömmar och våga förändra sitt liv.

När jag läste boken insåg jag att det fanns en hel del likheter mellan det som beskrevs och det sammanhang jag levde i. Framför allt tanken på att man hade hittat sanningen med stort S och att det var viktig att få med andra på tåget. Även en rätt tydlig uppdelning av människor i vi och dom.

Nu har jag snabbläst boken igen inför det här inlägget och tycker fortfarande att den är läsvärd. Jag känner igen mig i mycket även om jag inte skulle beskriva det på samma sätt. 

Om du vill få en glimt av hur det kan vara att leva i en relativt stängd religiös rörelse eller kanske få hjälp att se din egen rörelse i ett utifrånperspektiv tycker jag du ska leta upp den här boken. 

Har jag tappat något?

Att omvärdera sin tro eller Gudsbild är en process som kan se ut på många olika sätt. På webbsidan extroende finns en hel rad berättelser om människor som lämnat alternativt omvärderat sin tro. Jag har läst flera av berättelserna och en del kan man helt klart känna igen sig i.

Det finns en hel hop uttryck som används för att beskriva processen; alltifrån att bli en avfälling och att lämna den rätta vägen, till att förlora, överge eller tappa tron. Inom kyrkan finns det naturligtvis många som tycker att det är fruktansvärt tragiskt när någon lämnar det hela.

Jag har funderat lite på uttrycket tappa tron och huruvida det är en förlust eller inte. Har jag tappat något eller snarare hittat något?

Naturligtvis kan det finnas en trygghet i att tro på en Gud som har omsorg om mig och ser till att allt samverkar till det bästa för den som tror på honom (Rom 8:28). Det kan även kännas skönt att tro att det finns en underbar himmel som väntar oavsett hur hemskt livet gestaltar sig.

Samtidigt kan det vara en anspänning att hela tiden försöka leva på rätt sätt och se till att be för viktiga saker så att Gud kan förändra dem till det bättre. Framför allt om man ska försöka leva efter bibelord som Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert. (Mark 11:24)

För mig har det varit en befrielse att släppa tron på en Gud som kan gripa in och förändra förhållanden om jag bara ber på rätt sätt. Det känns skönt att tänka att det som händer det händer inte på grund av att Gud vill ha det så utan som en konsekvens av orsak och verkan. Naturligtvis går det inte alltid att förstå eller förklara varför saker och ting händer men det känns skönt att inte behöva räkna med övernaturliga krafter som styr på ett till synes slumpmässigt sätt.

Så just nu känns det mer som att jag kan slappna av än att jag har tappat något.

Underkastelsens sötma

Jag har just läst en bra bok av Amélie Nothomb som jag blev tipsad om (tack Dominique). Boken försöker ge en humoristisk bild av hur det skulle kunna vara att som ung europé jobba ett år på ett traditionellt japanskt företag. Den beskriver väldigt träffande hur två olika världar och kulturer kan mötas och framför allt hur de kolliderar med varandra. Eftersom jag vuxit upp i Japan tyckte jag den var rolig och träffande på många sätt.

Amélie, den unga europén, överraskas gång på gång av hur annorlunda japanerna hanterar och reagerar på uppkomna situationer. Vid ett tillfälle följer hon efter en kvinnlig kollega i avsikt att försöka trösta henne efter att hon blivit ordentligt utskälld av chefen bara för att inse att det får motsatt effekt eftersom kollegan till varje pris velat undvika att visa sina tårar. Nu tappade hon ansiktet ännu mer. Hur tröstar man någon som upplever det som förödmjukande att visa sina tårar?

Under läsningen av boken kom jag många gånger att tänka på hur svårt det kan vara att förstå varandra om man har olika bild av verkligheten. Det kan handla om olika värderingar, att man prioriterar på olika sätt eller att man har helt olika livsåskådningar. Det som är självklart för den ena kan vara helt oförståeligt för den andre. Samtidigt är det ofta först när man stöter på en helt motsatt uppfattning som man tvingas reflektera kring och kanske även ifrågasätta sin egen.

Ett magiskt år

Det senaste året har jag allt oftare stött på benämningen magisk när man ska beskriva något. Det kan handla om en magisk kväll, en magisk sång, en magisk naturupplevelse eller helt enkelt ett magiskt ögonblick.

Det är inte alldeles enkelt att veta vad en person menar när hen beskriver ett ögonblick som magiskt. Jag tänker att det kan vara bra att reflektera lite kring innebörden av ordet och vad vi menar när vi säger det.

Så här står det i wikipedia om magi:

Magi eller trolldom är en verklighetsuppfattning grundad i övertygelsen om att människan kan påverka den fysiska världen genom kontakt med övernaturliga makter.

Det är alltså något övernaturligt i motsats till det naturliga eller det som vanligtvis brukar hända. Något oförutsägbart som inte följer de normala spelreglerna. 

Men jag skulle tro att väldigt få som använder ordet magisk verkligen tänker sig att det är något övernaturligt som händer, snarare något som är överraskande bra, eller helt enkelt något som man uppskattar väldigt mycket.

Traditionellt sett tänker jag mig nog att magi har betraktats som något man ska akta sig för, något man till och med kunde dömas till döden för att ha använt sig av. Och nu har begreppet i stället fått en positiv innebörd, ett ord man använder för att beskriva något man verkligen uppskattar eller njuter av.

Hur använder du dig av ordet, och hoppas du att året som just har börjat ska bli ett magiskt år?

Himmel eller ...

Det finns en hel del frågor som det är väldigt svårt att hitta svar på. En sådan fråga är vad som händer efter döden, finns det någon fortsättning? Kommer man till en himmel alternativt helvete eller tar allting bara slut?

Jag har inte för avsikt att komma med något svar på frågan, för egen del så lutar jag nog åt att jag inte existerade före min födelse och att jag inte heller kommer att existera efter min död men det kan man ju som sagt inte veta med säkerhet.

Däremot finns det en följdfråga som jag tycker det är intressant att fundera lite kring: Blir livet mer eller mindre meningsfullt om det finns en fortsättning?

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där det var självklart att det fanns ett helvete eller en himmel efter döden. Om man var "riktigt frälst" kom man till himlen, annars riskerade man att hamna i helvetet. De flesta menade också att både livet i himlen och i helvetet varade för evigt och att det inte gick att byta plats när man väl hamnat i det ena eller det andra.

Helvetet har genom historien ofta använts som ett hot eller något att skrämmas med för att få människor att "lämna sig till Gud" eller att leva sitt liv på ett sätt som "Gud vill". På samma sätt har talet om himlen använts för att locka människor till kristendomen och till Gud.

Livet här på jorden har ibland nästan framställts som en parentes eller en transportsträcka där det egentligen handlar om att försäkra sig om en plats i himlen.

Jag kan förstå att många har tröstat sig med att de kommer till himlen när livet här på jorden har varit fruktansvärt, det blir ett sätt att fokusera på något kommande för att kunna uthärda nuet. Samtidigt känns det tragiskt om man lever livet här på jorden lite halvhjärtat med siktet inställt på himlen och sen visar det sig kanske att det inte finns något mer...

Även om det inte går att veta med säkerhet vad som händer efter döden så tror jag det är viktigt att fundera på vad man själv tror för det kommer nog att påverka hur man lever sitt liv och hur man värderar det.

Guds eventuella existens

Vi tänker oss för en stund att det finns någon slags Gud som är något mer än en mänsklig konstruktion eller önskan. Om det förhåller sig så borde den Gudens existens inte vara beroende av om vi tror på den eller inte. Det hänger så att säga inte på min tro ifall Gud existerar eller inte.

Jag tror att de flesta skulle hålla med om att det varken går att bevisa eller motbevisa Guds existens. Med vetenskapliga metoder skulle man kanske kunna studera vissa påståenden, till exempel om saker kan förändras när man ber Gud om det. Men det går ju naturligtvis ändå att hävda att han inte svarade på just de bönerna som man studerade men att han ändå gör det ibland.

Det kanske är lite fegt men för mig känns det viktigt att inte utesluta att det kan finnas en Gud även om jag för tillfället inte tycker mig se några bra belägg för det. Samtidigt blir ju livet väldigt konstigt och svårhanterligt om man ska börja räkna med att saker och ting existerar även om man inte ser några tecken på det. Då kan man ju till slut inte utesluta något; tomtar som bor under jorden, att saker och ting flyttar på sig utan att någon rör dem, att tyngdkraften tar paus ibland så att jag plötsligt kan flyga en sväng och så vidare...

Det kan ju låta som en bra inställning att man ska vara öppen för allt men draget till sin spets blir det nog rätt svårhanterligt, eller?