Det finns naturligtvis inte något enkelt svar på den frågan men så här tänker jag:
När man är liten utgår man från att allt som de vuxna säger är sant. De första åren i skolan handlar om att lära sig en massa "fakta", en beskrivning av den värld man lever i, för att sedan kunna orientera sig och lite bättre förstå hur saker hänger ihop. Så småningom inser man att det finns olika sätt att förstå världen, det finns olika perspektiv och olika utgångspunkter; ett föremål eller en företelse kan beskrivas och förstås på olika sätt beroende på vilken utgångspunkt man har. När vi lär oss nya saker sorterar vi in dem i de strukturer vi har skapat och försöker också bedöma om de verkar rimliga eller ej. Rimliga utifrån det vi tidigare vet och utifrån den referensram vi har.
Allt det här är naturligtvis självklarheter och inte någon speciellt djup analys av det hela.
För mig blir den intressanta frågan: hur ska vi hantera det här när det kommer till tron på Gud? Ska vi lita på vår egen intuition eller acceptera det som andra säger även om vi inte riktigt förstår eller håller med?
Min egen erfarenhet är att jag allt för ofta har tagit till mig "sanningar" som presenterats, eller snarare predikats, utan att reflektera kring om det verkar rimligt. Naturligtvis blir rimligt ett svårt ord i sammanhanget om vi tänker oss en Gud som kan göra precis vad han vill och inte är bunden av några lagar. Men med rimligt så menar jag om det passar in i den världsbild jag själv har för tillfället eller inte.
Den syn jag har på världen och livet förändras allt eftersom ny kunskap och nya erfarenheter fogas till de gamla och jag tänker att det kan vara dumt och kanske till och med destruktivt att inte ta hänsyn till vad man själv tycker verkar rimligt. Det är nog bättre att vänta och se om det kanske tids nog kommer att stämma bättre överens med min världsbild och först då ta det till sig.
Hur tänker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar