Att vara i fas med sig själv

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag ofta har känt det som att jag måste eller borde tro på en massa saker som jag nog egentligen inte haft så bra argument för. 

Jag har vuxit upp i en frikyrklig miljö och jag upplever det som att man i allt för liten utsträckning ger utrymme för reflektion och problematiserande av det man tror på. Det kan få till resultat att man går omkring med en massa lärosatser som man inte har gjort till sina egna. Om man ska bygga något som ska hålla i längden så måste man skynda långsamt, lägga till en liten bit i taget och låta det ta den tid som behövs. Annars är risken stor att det bli ett rätt så instabilt bygge.

Till slut kan man komma till en punkt när man inser att man egentligen inte har några bra argument för det man säger sig tro på.

För min egen del har det inte handlat om något abrupt uppvaknande eller någon frontalkrock, snarare en gnagande känsla av att inte vara i fas med sig själv. Jag har ägnat mycket tid och energi åt att försöka hitta argument för det jag bestämt mig för att tro på men det har snarare lett till att jag blivit mer osäker.

Det har känts lite som att gå omkring med en massa barlast eller en alldeles för stor ryggsäck. Nu har jag gjort mig av med en hel del av det. Kanske kommer jag att plocka upp en del igen - om jag hittar nya och bättre argument - men för tillfället känns det väldigt skönt att helt enkelt vara mer i fas med mig själv. En friare vandrare med lagom mycket packning.