Upplysning

Jag håller på och läser Christer Sturmarks nya bok - Upplysning i det 21:a århundradet. Christer är ordförande för förbundet Humanisterna och engagerar sig ofta i frågor kring vilken plats religionen bör ha i samhället. Han menar att religion är en privatsak, att samhället bör vara sekulärt och att det är viktigt att samhälleliga och politiska beslut inte motiveras utifrån religiösa argument.

I mitt förra inlägg skrev jag om att definiera sin livsåskådning och att det känns viktigt för mig att hitta argument för det jag tror på. Nu när jag inte längre är så säker på att det existerar någon övernaturlig Gud som sätter upp regler för hur vi ska leva och råder över naturlagar och dylikt så känns sekulär humanism som en intressant livsåskådning att titta närmare på.

Det finns säkert bättre och utförligare böcker i ämnet men det fick bli den här till att börja med. Det känns väldigt spännande att se vart den här resan ska föra mig...

Från bokens baksidestext:

I Upplysning i det 21:a århundradet beskriver Christer Sturmark sin egen filosofiska utveckling och tar med sig läsaren på färden. Avsikten är att alla som intresserar sig för frågor om sanning och lögn, om själen, vetenskap, hokus-pokus och meningen med livet ska få del av några verktyg för att stärka förmågan att genomskåda bluff, vidskepelse och orimliga påståenden.
Boken tar sig an ett stort antal av vår tids besvärligaste och samtidigt politiskt känsliga frågor, med ett nyfiket observerande och resonerande förhållningssätt. Utgångspunkten är att världen är naturlig och i princip möjlig att förstå.

En ny livsåskådning

Under en stor del av mitt liv har jag lagt en hel del energi åt att definiera eller sätta ord på min livsåskådning. För mig har det känts viktigt att försöka få någon sorts struktur på vad jag tror och hur jag föreställer mig att allt hänger ihop.

En livsåskådning innebär en uppfattning om hur man tror att verkligheten är och en uppfattning om hur man bör leva och handla mot sig själv, andra och omvärlden.

Fram tills för inte så länge sedan var Gud centrum och en självklar del av den. Som någon sorts kärna som man sedan kan bygga det hela runtomkring. Utmaningen var att skapa någon sorts sammanhängande struktur där Gud, bibeln och min egen erfarenhet av livet kunde samsas utan allt för stora krockar. Genom att läsa hur andra människor har närmat sig bibeln och tolkat den försökte jag hitta något förhållningssätt som kändes rimligt.
Rimligt är naturligtvis ett svårt ord att använda när vi blandar in en övernaturlig Gud men jag tänkte ändå att det är viktigt att det känns rimligt för mig även om det innehåller övernaturliga element.

Det finns ju förstås en mängd olika sätt att se på och tolka bibeln (även om många skulle hävda att just de läser precis som det står), så jag försökte hitta ett förhållningssätt som jag kände att jag någorlunda kunde stå för. Vad man än tror och tycker om bibeln så finns det ju en hel del som är minst sagt lite svårsmält och som man inte riktigt kan köpa rakt av. För det mesta lyckas man komma runt det genom att tolka just det avsnittet bildligt eller symboliskt.

Nu har jag hamnat i ett annat läge eftersom jag inte längre känner mig så säker på att det finns någon Gud. Det innebär att jag inte längre kan hänvisa till Gud när jag försöker hitta argument för min livsåskådning. Jag blir alltså tvungen att revidera både min uppfattning om hur verkligheten är beskaffad och hur jag tycker att jag bör leva och handla mot mig själv, andra och omvärlden.

Det är naturligtvis fullt möjligt att komma fram till en på många sätt liknande livsåskådning utan att hänvisa till en Gud eller en helig skrift.

Det blir spännande att se var man hamnar :)

Fortsättning följer...

Det finns ingenting att vara rädd för

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om boken Jehovasjäveln. Nu ska jag slå ett slag för en annan bok som jag på många sätt känner igen mig i. Det är Johan Heltnes bok Det finns ingenting att vara rädd för.

Båda böckerna försöker beskriva olika aspekter av hur det kan vara att tillhöra relativt slutna rörelser med tämligen auktoritära ledare som säger sig förmedla sanningen med stort S.

Heltnes romen handlar om tonåringen Jonathan som bor i Uppsala, tillhör Livets Ord och även går på församlingens gymnasieskola. Jonathan brottas med frågor som tro och tvivel, sjukdom, helande, förälskelse och sexualitet och boken beskriver de psykologiska spänningar som kan uppstå i mötet med extremistisk religiositet.

Jag vill vara tydlig med att det jag skriver i det här inlägget men även på bloggen i stort handlar om mig och mina upplevelser. Vi kan som individer uppleva händelser och sammanhang helt olika beroende på vilka vi är och de erfarenheter vi har med oss sedan tidigare. Det finns naturligtvis många som har vuxit upp inom frikyrkan men som varken känner igen sig i den här boken eller i mina funderingar.

Ett centralt tema i boken är skam - den skam som kommer av att inte lyckas leva upp till de normer som gäller eller att inte kunna låta bli att tänka de tankar som är förbjudna, framförallt de som är kopplade till sexualitet.

Ett annat tema handlar om den distans som skapas mellan det liv man lever i kyrkan och det som gäller ute i världen. Det får lätt som konsekvens att man delar upp människor i två läger; de som är med och de som är emot.

Sedan tar boken också både direkt och indirekt upp det begränsade utrymmet för ifrågasättande och kritiskt tänkande som finns inom den här typen av sammanhang. 

Jag tyckte att boken var klart läsvärd och rekommenderar den gärna om du har befunnit dig i sådana här sammanhang.

Här är en länk till en intervju med författaren på UR.

exTroende

Jag skriver den här bloggen av minst två anledningar. För det första så är bloggandet för mig ett bra sätt att bearbeta mina egna tankar och tvinga mig till att formulera vad jag tänker och tycker. För det andra så hoppas jag, även om det kanske kan verka förmätet, att mina tankar och det jag skriver kan stimulera andra till att reflektera över sina uppfattningar och trosföreställningar.

Jag gissar att det finns rätt många med en frikyrklig bakgrund som på olika sätt försöker hitta ett nytt förhållningssätt till det hela eftersom man inte riktigt känner sig bekväm med det man tidigare trott och engagerat sig i. Vad man sen kommer fram till kan naturligtvis variera men det är viktigt att fortsätta reflektera och att våga ifrågasätta sig själv och sina föreställningar.

För några år sedan stötte jag av en slump på en internetsida med det talande namnet EXTROENDE. Det är ett försök att skapa en mötesplats för människor som lämnat sin tro och som inte längre kan eller vill söka svaret på livets frågor i religionen. Oavsett om man känner igen sig i den beskrivningen eller inte så kan det vara intressant att läsa några av de berättelser eller korta självbiografier som människor bidragit med. Där beskriver de hur de på olika sätt lämnat eller tappat tron och hur det varit att växa upp i ett sammanhang där man trott på Gud.

Jag har inte läst allt på sidan och kan därför inte rekommendera den i sin helhet men det har varit givande att läsa berättelserna och jämföra med sin egna erfarenheter. Eller som C S Lewis lär ha sagt: Vi läser för att förstå att vi inte är ensamma. 

Att klura ut Guds vilja

Inom de sammanhang jag har vuxit upp och tillhört så har det ofta betonats att Guds vilja/plan med ens liv är viktig. Det gäller att hitta sin kallelse, att leva efter Guds plan, både i det lilla och det stora. Allt ifrån att Gud har valt ut någon speciell person som jag borde gifta mig med (hans A-plan), till att han tänkt ut vad som vore bäst för mig att jobba med.

I och med att Gud vet så mycket, för att inte säga allt, så är tanken att man vinner på att försöka ta reda på vad det är han har tänkt ut istället för att göra det man själv tycker verkar bäst. 

Problemet är bara att det inte är så alldeles enkelt att ta reda på vad Gud vill. Framför allt inte när det gäller specifika saker...

Jag har läst en hel del böcker där det beskrivs hur man kan höra Guds röst och även lyssnat på många predikningar över ämnet. Här är några olika metoder som brukar tas upp:

• Använda sig av Bibeln, till exempel genom att ta en tumvers eller hitta en situation som ser ut att likna den man själv befinner sig i.
  
• Hoppas att Gud berättar för någon annan som sedan kan förmedla det till mig.
  
• På olika sätt försöka att själv lyssna till Guds röst, genom att lugna ner sig, koncentrera sig på Gud, meditera eller be.

Min erfarenhet är att det här ofta kan skapa en del problem och ibland rent av något som gränsar till ångest. Det kan bli en väldig press att hela tiden försöka ta reda på vad Gud vill att man ska göra, man kan nästan hamna i en situation där man inte vågar lita på sina egna idéer och tankar. Det finns också en risk att man lägger oproportionerligt stor vikt vid det som någon annan säger bara för att personen ifråga menar att han fått det från Gud. Till de verkliga avarterna hör predikanter som menar att det är Guds vilja att man ska ge pengar till deras verksamhet. Det kan också bli ett sätt att få sin vilja igenom;  det är inte så lätt att argumentera mot någon som säger sig tala å Guds vägnar.

Att förändras

Häromdagen hittade jag det här citatet av Thomas Merton på Joachim Elsanders blogg:

If the you of five years ago doesn't consider the you of today a heretic, you are not growing spiritually.

Jag kan tydligt komma ihåg hur jag i min ungdom tittade snett på en del något äldre ungdomar och tänkte att sådär ljum och liberal skulle jag aldrig bli. Jag skulle inte kompromissa och svalna i min tro utan hålla fast vid den sanna läran. Sedan dess har jag försökt ha som mål att vara ärlig mot mig själv i mitt sökande efter sanningen. Jag har försökt sträva mot att kunna formulera en tro som känns genuin och som jag kan leva och dö för.

Tron har med tiden förändrats en hel del och gång på gång har jag kunnat konstatera att jag blivit precis en sådan som jag fem år tidigare såg ner på och avfärdade som halvhjärtad och sval i förhållandet till Gud. Nu verkar det som att mitt sökande har fört mig bort ifrån Gud, i alla fall så som jag tidigare definierat Gud.

Jag tror att det ligger väldigt mycket i det Merton hävdar och att det är applicerbart på en mängd områden i livet. Allt eftersom vi blir äldre och fogar nya erfarenheter till de gamla behöver vi nya modeller för att beskriva livet och vad det går ut på. Som ung är det lättare att acceptera enkla och färdiga svar och att hålla fast vid dem utan att ifrågasätta och problematisera.

Jag menar absolut inte att alla borde komma till samma slutsats som jag utan snarare att det är viktigt att fortsätta sökandet även om man hamnar på ett helt annat ställe än man hade räknat med.

Meningen med livet

Det här inlägget har jag gått och tänkt på ett tag och jag skulle gärna vilja ha lite kommentarer på det i form av era tankar kring ämnet.

Det finns naturligtvis en massa svar på frågan vad meningen med livet skulle kunna vara. Jag tror att för de flesta så förändras svaret över tid beroende på hur ens livssituation ser ut.

Mitt eget svar på frågan har varierat även om det fram tills för några år sedan ofta har innefattat Gud på något sätt. Här kommer några formuleringar jag har använt mig av, även om en del känns väldigt främmande nu. 

• Att försöka leva livet som jag tror att Gud skulle vilja att jag levde eller helt enkelt göra det Gud vill.
• Att komma till himlen och ta med sig så många andra som möjligt genom att försöka övertyga dem att också tro på Gud.
• Att hylla, ära och glädja Gud med mitt liv.
• Att förstå Guds plan för mitt liv och sedan försöka följa den.

Numera har jag inte med Gud på samma sätt i det hela. Det är möjligt att det finns någon sorts Gud men jag känner mig alldeles för osäker på det för att låta det utgöra någon sorts mening med livet.

Jag skulle nog helt enkelt säga att det handlar om att försöka göra det bästa av livet för mig själv och de människor som finns i min närhet. Att våga känna efter och vara så närvarande jag kan i det som händer runt omkring mig.

Hur skulle ni formulera svaret på frågan?