Jag har aldrig riktigt förstått mig på skillnaden mellan själ och ande; om det finns någon Gud så borde man väl kunna erfara honom med alla sinnen och på en mängd olika sätt...
Frågan blir nu - hur ska jag förhålla mig till de upplevelser som jag tidigare kopplade ihop med Gud?
Många gånger har jag haft starka känslomässiga upplevelser i samband med gudstjänster och liknande men jag har också blivit känslomässigt berörd av mycket annat i livet. Jag är väldigt "lättgråten" när det gäller film och böcker, både när det går bra och dåligt. Om jag lyssnar till musik som jag tycker om så kan jag bli väldigt rörd men jag har lite svårare att beröras känslomässigt av hockey- och fotbollsmatcher. När jag läste på universitetet och pendlade med buss varje dag så läste jag ofta böcker och blev titt som tätt tvungen att ta lite pauser i läsandet eftersom jag inte hade lust att sitta och gråta på bussen....
När jag nu ser tillbaka på de känslomässiga upplevelser som jag haft inom kyrkan så känns det inte som att jag behöver hänvisa till någon Gud för att kunna förklara det för mig själv. Hela livet är fullt av känslor och vi blir berörda av en massa olika saker beroende på vad vi tycker är viktigt i livet.
Man skulle i och för sig kunna säga att Gud är orsaken till alla dessa känslor men för mig räcker det med att konstatera att vi upplever och känner en massa olika saker. Ibland är vi mer mottagliga, kanske beroende på vår förväntan, erfarenhet av tidigare upplevelser, känslomässiga tillstånd eller en massa andra saker.
Jag vill inte utesluta att det kan finnas någon sorts Gud som försöker kommunicera med mig men just nu känns det som en rimligare förklaring att det jag upplevt helt enkelt handlat om känslor, precis som allt annat vi känner. Och det i sig känns inte som ett bevis eller tecken på att det finns någon Gud.
Det här inlägget handlar om min upplevelser och hur jag försöker hantera dem, jag menar inte att det är något allmängiltigt. Kommentera gärna och berätta hur du ser på saken vare sig du har upplevelser som du inte vet hur du ska hantera eller inte.
Jag har alltid sett förmågan att beröra och att bli berörd av någon/någonting som en otrolig livsgåva, men kanske inte en gåva från någon specifik Gud. Genom de erfarenheter man gör tror jag att man senare i livet kan bli berörd av sådant som endast passerade när man var yngre. Om du endast upplever men inte försöker att hitta en förklaring eller försöker förstå utan bara upplever, vad innebär det då? Förändrar det din upplevelse, eller är den densamma?
SvaraRaderaHej Maria, roligt att du kommenterar :)
RaderaJag värdesätter också förmågan att bli berörd, jag förmodar att det är något man kan "träna" upp genom att låta sig bli berörd och inte försöka stå emot, t.ex. passa på och gråta när man känner att man är på väg att göra det. Jag tänker nog att man för det mesta automatiskt försöker hitta en förklaring till varför man känner sig berörd. Om man känner sig ledsen kanske man funderar kring varför osv. Samtidigt är jag lite delad, en del upplevelser kan nog tappa i värde om man pratar vitt och brett om dem och försöker analyser dem, en del ska man nog hålla för sig själv.
Å, detta tycker jag är intressant! Jag är också uppväxt i frikyrka, men otroligt fokus på känslor. Jag har också diagnosen bipolär sjukdom, även om jag inte är 100 på att den stämmer så har jag starka svängningar i stämningsläget, speciellt åt det depressiva hållet och har haft sedan barnsben. Känslor är inte objektiva, de är inte bevis och ofta ljuger de. Jag lämnade kyrkan under lång tid på grund av känslofixeringen, men tron var kvar och växte. När jag tänker tillbaka på sådant jag sett i kyrkan som ung tycker jag att det ibland är mer av transtillstånd än Helig Ande. /Frida.
SvaraRaderaHej Frida, roligt att du kommenterar :)
RaderaJag håller helt klart med om det sista du skriver, även om jag inte riktigt vet hur man skulle kunna avgöra vad som är vad...
Ett annat problem med känslofixeringen är att man lätt känner sig lite otillräcklig/oandlig om man inte känner de stora känslor som de andra ser ut att uppleva, jag önskade ofta att jag själv också skulle bli så där överväldigad....
/Patric
Är inte det stora felet att man försöker bevisa sin tro och Guds närvaro genom känslorna? När jag vet att jag tror kan jag se det så att både naturliga och övernaturliga känslorus har sin källa i Gud och så behöver det inte vara mer än en känsla. / Frida
RaderaJa, starka känslor i mötessammanhang ses väl ofta som ett tecken på Guds närvaro, det blir någon sorts bekräftelse på att man gör rätt eller är på rätt spår...
RaderaJag tror det är helt fel att jämställa andlighet eller gudsnärvaro med en viss känsla. Detta säger jag mer utifrån min ganska speciella erfarenhet av känslor än min erfarenhet av Gud. Känslor är inte tillräckligt tillförlitliga. Hade jag byggt min tro på att Gud bara är närvarande när han känns närvarande, då hade min tro varit stendöd, och kanske inte bara den. För vad händer då om man hamnar i en svår depression och man tolkar sina känslor utifrån ett andligt perspektiv? Jag är mycket kritisk till känslofixeringen som jag tycker är farlig på flera sätt. /Frida
Radera