Vilsen eller fri?

Nu har jag lämnat församlingen jag tillhört under många år och om jag eventuellt har någon tro kvar på någon sorts Gud så är det i alla fall inte den "frikyrkogud" som jag vuxit upp med. Det hela är ett rätt så stort perspektivbyte - Gud har alltid varit en självklarhet och funnits som någon sorts resonansbotten i livet. Något som skapat stadga och en sorts struktur åt livet.

Någon kanske då undrar - känner jag mig fri nu?

Jag kan känna en frihet i att inte behöva stå bakom tankar som jag egentligen inte har några bra argument för, regler och lärosatser som jag inte alls sympatiserar med. Det är skönt att slippa fundera på hur jag ska kunna tolka bibeln på ett sätt som jag känner att jag kan stå för. Att slippa leta efter perspektiv på frälsningen som känns rimliga.

Samtidigt skapar det naturligtvis en viss vilsenhet att lämna ett sammanhang man har tillhört och identifierat sig med. Det finns ju en trygghet i att vara en del av en grupp med rätt så fasta regler och gemensamma ritualer.

När jag försöker hitta en bild för hur det känns så kommer jag att tänka på en guldfisk som har levt sitt liv i en liten skål och sedan lyckas ta sig ut i havet. Det är en haltande bild och jag menar absolut inte att alla som tror på en Gud är som guldfiskar i en liten skål. Jag förmodar att det för någon annan kan kännas precis tvärt om, det vill säga att man kommer ut i frihetens hav när man bestämmer sig för att bli kristen och gå med i en församling.

För den lilla guldfisken är det naturligtvis skrämmande att hamna i ett ofantligt stort hav som den inte kan se slutet på. Från en rätt så steril miljö till en massa okända växter och skrämmande djur. Det finns en helt annan mångfald men samtidigt en massa nya saker och företeelser att förhålla sig till.

Spännande men också skrämmande, ett stort mått av frihet men risken är att man ibland kan känna sig lite vilsen...