If the you of five years ago doesn't consider the you of today a heretic, you are not growing spiritually.
Jag kan tydligt komma ihåg hur jag i min ungdom tittade snett på en del något äldre ungdomar och tänkte att sådär ljum och liberal skulle jag aldrig bli. Jag skulle inte kompromissa och svalna i min tro utan hålla fast vid den sanna läran. Sedan dess har jag försökt ha som mål att vara ärlig mot mig själv i mitt sökande efter sanningen. Jag har försökt sträva mot att kunna formulera en tro som känns genuin och som jag kan leva och dö för.
Tron har med tiden förändrats en hel del och gång på gång har jag kunnat konstatera att jag blivit precis en sådan som jag fem år tidigare såg ner på och avfärdade som halvhjärtad och sval i förhållandet till Gud. Nu verkar det som att mitt sökande har fört mig bort ifrån Gud, i alla fall så som jag tidigare definierat Gud.
Jag tror att det ligger väldigt mycket i det Merton hävdar och att det är applicerbart på en mängd områden i livet. Allt eftersom vi blir äldre och fogar nya erfarenheter till de gamla behöver vi nya modeller för att beskriva livet och vad det går ut på. Som ung är det lättare att acceptera enkla och färdiga svar och att hålla fast vid dem utan att ifrågasätta och problematisera.
Jag menar absolut inte att alla borde komma till samma slutsats som jag utan snarare att det är viktigt att fortsätta sökandet även om man hamnar på ett helt annat ställe än man hade räknat med.
Tron har med tiden förändrats en hel del och gång på gång har jag kunnat konstatera att jag blivit precis en sådan som jag fem år tidigare såg ner på och avfärdade som halvhjärtad och sval i förhållandet till Gud. Nu verkar det som att mitt sökande har fört mig bort ifrån Gud, i alla fall så som jag tidigare definierat Gud.
Jag tror att det ligger väldigt mycket i det Merton hävdar och att det är applicerbart på en mängd områden i livet. Allt eftersom vi blir äldre och fogar nya erfarenheter till de gamla behöver vi nya modeller för att beskriva livet och vad det går ut på. Som ung är det lättare att acceptera enkla och färdiga svar och att hålla fast vid dem utan att ifrågasätta och problematisera.
Jag menar absolut inte att alla borde komma till samma slutsats som jag utan snarare att det är viktigt att fortsätta sökandet även om man hamnar på ett helt annat ställe än man hade räknat med.
Jag har en vän som gifte sig för ett par år sen, ja förresten det går ju att räkna i tiotal som det mesta nu för tiden... De var så otroligt förälskade. Det gnistrade och sprakade om deras relation. De tog inte ögonen från varandra och umgicks jämt. Man hade fantastiskt roligt tillsammans med dem, även om det ibland skavde att man önskade att man hade en lika härlig relation som dem.
SvaraRaderaÅren gick och de gifte sig, skaffade villa, vovve och Peugeot och fick två härliga barn. Deras relation förändrades förstås med åren, den mognade som vi brukar säga. Det var vackert. Uttrycken för deras kärlek tog nya former, ofta former som kostade på mer. Färre små kärlekslappar eller enkla buketter, men mer av att man tog varandras vaknätter med barnen eller såg till att middagen var klar när man kom hem.
För mig som såg deras relation utifrån så verkade allt perfekt. Jag avundades dem, deras mogna kloka kärlek. Vid den här tiden så flyttade de längre från där jag bodde och vi tappade den tätare kontakten. Visst vi ringde, träffades nån gång per år och det var alltid lika roligt. Bara att haka på där man varit sist. Åren gick och barnen växte. Det bytte jobb, byggde på huset, funderade på sommarstuga och köpte nyare bilar.
De verkade fortfarande ha det bra och deras relation verkade mogna mer och mer. Eller? Nu efteråt så undrar jag om det inte redan då hade börjat smyga sig in något mellan min vän och hens respektive. Kanske när jag tänker efter riktigt så verkade de inte riktigt prata med varandra utan mer om varandra. Kanske såg de varandra som självklara, jag vet inte....
Det gick några år till och så drabbades de av ett antal motgångar. Barnen hade det jobbigt med allergier och i skolan. Deras fina hus drabbades av mögel och de blev tvungna att bo i en barack på gården under flera månader medans huset sanerades. De krockade med bilen, men klarade sig bra. Bilen blev skrot, men de blev rejält omskakade. Inte bara fysiskt utan kanske mest psykiskt av att livet faktiskt kunde tagit slut för dem.
Jag önskar att de i dessa motgångar sökt sig närmare varandra. Talat på djupet med varandra. Kanske tillochmed grälat rejält på varandra och därigenom delat varandras smärta över livets skörhet och bräcklighet tillsammans. Jag tror det hade hjälpt dem om de varit grundligt ärliga mot varandra och inte bara kämpat på med "företaget familjen" som de ibland uttryckte det. Vardagen fungerade ju trots motgångarna och dagarna flöt på.
Jag bodde ju relativt långt bort och de gånger vi nu pratade blev mer och mer sällan. Jag märkte inget av att deras relation börjat svalna. Så skulle jag upp och besöka dem och såg mycket fram mot att träffa dem. När jag kom hem till dem så visade sig besöket inte bli så roligt. Hen berättade att de skulle skilja sig. Hen berättade att hela iden med äktenskapet hade varit ett enda stort misstag. Hens respektive var (enligt hen) konstig, slösade med pengar, dålig förälder och hen misstänkte att partnern varit otrogen. Hen menade att när förälskelsen gått över så hade det bara varit luftslott kvar som de byggt relationen på. Många telefonsamtal efter besöket är för mig starka minnen från denna tid.
Jag kan fortfarande, många år efteråt, känna den nästan fysiska smärtan jag kände när hen berättade att de skulle skiljas. Chocken. Men värst var nog för mig att hen så totalt tappat tron på kärleken. Hen lyfte fram hur fri hen kände sig. Hur glad hen var att få lämna det kärlekslösa, instängda och unkna tvåsamheten. Att äntligen kunna få gå vidare....
Jag önskar så att jag kunde finnas där för dem båda. Mest av allt önskar jag att jag levt så nära dem så jag kunna sett och hjälpt när det börjat gå isär. När det nu var?
Jag undrar fortfarande vart hen är på väg och vad hen hoppas finna som skulle kunna vara bättre än det de hade på den tiden då deras relation var en mönsterbild för mig.
Varma hälsningar /Tomas